Alena

I natt fick jag sova alldeles ensam och det kändes lite konstigt att inte ha Milton ståendes bredvid sängen och lägga huvudet på min huvudkudde för att mysa. Miltons matte kom och hämtade honom på jobbet igår efter att ha kommit hem från semestern. Så nu är jag alldeles alena igen.

Yngsta brorsan ringde häromdagen och frågade varför jag inte skaffar hund. Jag förklarade att jag ogärna vill ha hund när jag bor i lägenhet. ”Köp ett hus då, det är ju bara att ta ett lån” fick jag till svar. Att man är tvungen att betala lånet också varje månad tillsammans med alla andra utgifter gick liksom inte riktigt in. Jag tror nog att han tror att man har lånet för evigt utan varken räntor eller amorteringar. ”Det finns ju massor som har hus”, sa han. Ja, visst finns det ju det. Dom flesta med två inkomster och säkerligen många som även lever över sina tillgångar. Det berömda ”Lyxfällanfenomenet”. Det är ju inte roligt att behöva vända på varenda krona hela tiden. Men visst planerar jag för hus någon gång i livet och kollar in lite då och då på de olika bositerna, men jag är minst lika kräsen när det gäller hus som med män. Det ska ligga i rätt område, vara fjärr- eller bergvärme, vara enplanshus, vara minst 4 rok och så är det ju så klart priset som spelar störst roll. Jag måste ju ha råd att bo där också och även kunna lägga undan en slant varje månad för framtida renoveringsbehov. Så lägger jag hellre en mindre summa på huset och få göra renovering efter hur jag vill ha det istället för att lägga mer på inköp och ha ett hus utan renoveringsbehov som jag då kanske inte riktigt trivs med. För det känns som bortkastade pengar att först betala för den redan gjorda renoveringen i huspriset och sedan igen betala för renovering för att få det som jag vill ha det.

För några år sedan hittade jag ett hus som höll alla mina krav, men morgonen därpå var annonsen borta så det kändes ju lite snopet. Men skam den som ger sig.