Släkten är värst…

… eller vad var det nu filmen hette. Rolig var den i alla fall. Men jag tror nog inte att det är lika komiskt i verkligheten dom flesta gångerna.

När jag var i lågstadieåldern var jag alltid hos morfar i stugan under delar av sommrarna. Huset låg uppe på en hög klippa med utsikt över havet.

En sommar låg en släkting och solade. Kan gissa att personen var runt 25 års ålder vid den tidpunkten. Jag tyckte det var en rolig idé att hälla lite vatten på personen, vilket jag gjorde. Då flyger personen upp ur solstolen, lyfter upp mig och går snabbt med fasta steg fram till klippkanten och säger ”Nu kastar jag ner ungjäveln!”.

Anledningen till att jag kommer ihåg just det här så starkt är att jag nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag klamrade mig fast vid personen för brinnande livet och var övertygad om att den väldigt förbannande personen faktiskt skulle kasta ner mig. Än idag är jag inte säker på vad som hänt om jag inte klamrat mig fast så hårt. Jag skrek som en stucken gris för att nån skulle stoppa händelsen. Vilket någon uppenbarligen gjorde.

Så till nutid….

En annan släkting ska ta hand om ett dödsbo där jag och mina syskon är dödsbodelägare och behöver således en fullmakt för att kunna upprätta bouppteckning etc. Samma dag jag pratade med släktingen ordnade jag fyra ifylla exemplar till mig och mina syskon och postade mitt påskrivna ex till släktingen och de tre andra postade jag till mina syskon tillsammans med frankerade svarskuvert med släktingen som mottagare.

Två veckor senare kommer dessa tillbaka till oss alla ifrån släktingen som då hävdar att hennes bank behöver två personer som bevittnar fullmakten och vill alltså att dessa ska kompletteras. Släktingen skriver även i sitt meddelande att fullmakten ska skickas tillbaka till denne omgående.

Först och främst… det var ju inte ens två år sedan jag gick igenom hela den här fullmaktsproceduren så jag vet att det inte är lag på att fullmakt måste bevittnas. Ingen fullmakt vi hade när mamma gick bort var bevittnad och vare sig bank, skatteverket eller någon annan krävde att dessa skulle bevittnas. Nordea har till och med egen fullmaktsblankett  och inte ens den har fält för bevittning.

Det enda som det enligt lag krävs bevittning på är testamente. Vittnena, som då inte får vara familje eller nära släkt, ska då vara närvarande när testatorn undertecknar testamentet och ska sedan intyga ”Att xxxx vid sunt och fullt förstånd, egenhändigt och av fri vilja undertecknat detta testamente”.

Om testamentet bestrids kan då vittnen bli kallade till rättegång och kan då behöva styrka att den avlidne var vid ”sina sinnes fulla bruk” som vittnena intygade på testamentet. Därav är det alltså att tolka att bevittning ska ske av någon som känner personen väl, annars kan dom inte veta om den var vid ”sina sinnes fulla bruk”.

Ni som känner mig vet att jag inte umgås så ofta med andra människor efter jobbet. Hem, bada, äta, sova…. det är mitt liv. Eftersom att släktingen ville ha tillbaka fullmakten omgående, tyckte jag att det inte var mer än rätt att ringa och berätta att jag först nästa vecka kommer att träffa någon som kan underteckna fullmakten.

Sagt och gjort. Jag ringde släktingen och berättade först att det enligt lag inte behövs någon bevittning. Släktingen sa då att Handelsbanken krävde det. Jag forsatte sedan att berätta att varken någon av bankerna, Skatteverket eller någon annan vi haft att göra med för snart två år sedan krävde någon bevittning så att jag tyckte det var konstigt.

Släktingen blev då väldigt upprörd, ungefär som om jag hade påstått att den ljög för mig. Jag fortsatte att säga att det kan ta ett tag innan jag skickar tillbaka en kompletterad fullmakt eftersom jag inte träffar så många jag känner speciellt ofta. Släktingen föreslog då att ”vem som helst” kunde skriva på den. För mig är inte okej att ”dra tag i nån på stan” och be dom skriva på ett papper och intyga att det är jag som skrivit på det. Det vet ju inte dom. Och för den delen har vi ju det där lilla stycket om bestridandet. Drar jag tag i nån okänd människa och faktiskt får den att skriva på fullmakten och den sedan blir kallad till rätten, kan ju inte den med heder och samvete intyga 1. att det är jag som undertecknat fullmakten 2. att jag var vid mina sinnes fulla bruk. Nej, det känns inte alls okej för mig. Jag vill göra det riktigt på en gång. Tyckte släktingen att det inte spelade så stor roll hade den ju själv kunnat fixat till några bevittningar på fullmakten!

Släktingen blev då ännu mer upprörd och kastar ur sig både det ena och det andra som ”jag får väl se om det dyker upp nåt, om du nu ens vill skicka tillbaka det”, ”du får väl strunta i det då”, ”jag får väl ta det med xxxx då” och uppgav då släktingen som skulle kasta mig ner för klippan och sa det på ett jag-tänker-skvallra-för-pappa- som- får-komma-och-dra-dig-i-örat sätt.

Det måste ju vara nåt fel på människan?! Först och främst så ringer jag för att säga att fullmakten blir sen, så att släktingen slipper gå och oroa sig över att den inte dyker upp eftersom den ville ha den omgående. För det andra hålla på att kasta ur sig massa saker om jag inte tänker skicka fullmakten?! Jag har ju aldrig sagt att jag inte tänker göra det – bara att jag tyckte det var konstigt att Handelsbanken krävde bevittning och att den kommer att skickas lite senare.

Jag sa till släktingen att den inte alls behövde vara otrevlig. Jag hade faktiskt gjort allt jag kunnat för att vara till så mycket hjälp som möjligt med det här. Jag hade ju fixat fram och fyllt i allas fullmakter, skickat dom till de personer som skulle ha dom och till och med lagt med ett frankerat kuvert. Jag hade ju lika gärna kunnat nöja mig med att bara skicka min fullmakt så hade släktingen själv fått ordna med de övriga dödsbodelägarna.

Hur som helst… det gick inte att föra en dialog med människan utan att den kom med massa knepiga uttalanden.

Tjugo minuter senare ringer xxxx släktingen och ”fullmaktssläktingen”  hade då ringt och beklagat sig över att jag inte skulle skicka nån fullmakt!! xxx släktingen börjar då samtalet med att anklaga mig för att jag inte ska skicka tillbaka fullmakten. Då tände jag till på alla fyra. För det första kunde den ju faktiskt ha börjat samtalet med ”har du någon problem att få påskrifter” eller nåt sånt istället för att börja ifrågasätta om jag tänker skicka fullmakten eller inte. Jag har ALDRIG sagt att jag INTE tänker skicka den utan att det kan ta lite tid och att jag tyckte det var konstigt att banken krävde bevittning. Släktingen började då att berätta vad fullmaktssläktingen sagt om vad banken sagt och började sedan föreläsa om bevittningar. Även för denna släkting fick jag nu dra hela historien om att lagen inte kräver bevittning och att ingen krävde bevittning när mamma gick bort. Vart och vartannat ord blev jag avbruten av släktingen. Och det är inte första gången. Det är en ful ovana den här personen har; lyssna, men inte höra och att avbryta hela tiden. ”Men får jag prata färdigt nån gång! Nu får du faktiskt sluta att avbryta mig hela tiden!” sa jag rätt upprörd. Dels över att bli anklagad och dels för att hela tiden bli avbryten och få berätta om allting hela tiden. ”Men det var ju jag som ringde dig”, säger personen. Men herregud!! Så DÅ är det okej att avbryta??!!! ”Jag anklagar dig inte” säger personen ”jag ifrågasätter bara”. Men det är ju fasan samma sak… att ifrågasätta någons handlingar är ju samma sak som att anklaga dom för de handlingar dom gör. ”Du ska inte yttra dig när du inte vet ett skit om vad du pratar om”, säger jag och syftar på samtalet mellan mig och ”fullmaktssläktingen”. Släktingen fortsätter och dra nån snyfthistoria om hur synd det är om ”fullmaktssläktingen” som förlorat någon och hur dåligt den mår. Först och främst… vad har det med sakfrågan att göra? Var det någon bortförklaring till varför ”fullmaktssläktingen” hade full rätt att ringa xxxx släktingen och svamla på om sina egen förvridna version av samtalet, en konversation den verkat haft för sig själv eftersom jag inte sagt nåt av det den påstår? ”Alla har vi förlorat nån och vad vet du om hur JAG mår och vad som försegår i MITT liv?” , säger jag då. ”Varför ska du straffa nån för det?” får jag till svar. Det verkar som om alla släktingar har egna konversationer med sig själv när dom pratar med andra människor i telefonen… vad kom det ifrån? ”Vad har jag gjort för att straffa nån?” frågade jag då. ”Du sa att du mår dåligt och jag inte vet om…” Vad svamlade personen om??!!! Först och främst hade jag inte sagt att jag mår dåligt… jag hade sagt vad vet du om hur jag mår. ”Nää.. det var inte det jag frågade”, avbröt jag ”Säg vad jag har gjort för att straffa nån….!” Återigen började släktingen på samma mening om vad jag sagt…. ”Vad har jag gjort för att straffa nån?” överröstade jag personen och var rätt het i temperamentet vid det här laget. Kan ju säga att det är rätt mycket i samtalet jag utelämnat, men du förstår säkert innebörden av det ändå. I bakrunden hördes släktingens snart 3 åriga dotter skrika, vilket hon hade gjort ett tag och det blev bara högre. ”Det är lite dålig mottagning” sa släktingen istället för att svara på frågan. ”Det är inte dåligt mottagning, det är din ungjävel som skriker” sa jag.

Den här släktingen är passiv agressiv i det avseende att visa känslor. Även om det kokar på insidan behåller den skenet av lugn. Det är nästan värre med dom personerna än dom som visar när dom är arga. Man vet liksom aldrig när trycket exploderar eller vad personen kommer att hitta på. Men nu tog det skruv. I samma ilska som i sommarstugan för 20 nånting år sedan säger släktingen ”Kallar du min dotter för ungjävel behöver vi aldrig mer prata” och så slängde den luren i örat på mig.

Tidigare i samtalet sa släktingen i negativ mening att ”Du är precis som din mamma. Måste göra saker på ditt sätt”. Det personen då syftade på var att jag inte var villig att ”dra tag i vem som helst” för att få bevittning för att få iväg fullmakten omgående. Det känns helt enkelt inte rätt för mig av de anledningar jag angivit i början på detta inlägg. Ska jag göra något vill jag göra det på rätt sätt. Och i min mening är det inte rätt sätt att nån främling ska intyga att jag är jag, är vid mina sinnes fulla bruk och har skrivit på det papper jag stoppar under näsan på dom. För många herrans år sedan hade mamma ett telefonsamtal med morfar där det slutade med att hon slängde luren i örat på honom och aldrig ringde igen. Undra vem det är som är lik mamma egentligen??

Jag tog upp telefonen och skickade ett sms ”Jag minns tydligt en gång du kallade mig samma sak, så tala om att vara hycklare”.

Det skulle ha blivit en bra avslutning på inlägget där, men jag känner att jag ändå måste tillägga… Vem tror personen att den är?? Inte går jag under och blir förtvivlad om vi inte skulle prata mer. Innan jag var tonåring – de enda gångerna jag pratade, eller såg är kanske bättre ord, släktingen var när jag hälsade på morfar och den personen befann sig där samtidigt, vilket inte var ofta. Efter tonåren och fram till i december 2008, då mamma gick bort, har jag inte hört ett knyst ifrån släktingen. De telefonsamtalen som varit de senaste två åren har gått ut på att släktingen ringer mig, frågar sedvanligt hur det är och sätter sedan på högtalartelefonen och låter sin 2 åriga dotter prata tills hon tappat intresse och då läggs luren på.

Att slänga luren i öran på nån måste väl vara en av de barnsligaste sakerna man kan göra tillsammans med att ”springa och skvallra” istället för att ta tjuren vid hornen själv. Syster la luren i öran på mig för inte så länge sen, och jag tror inte hon kommer göra det igen 🙂 Tror hon har insett att det inte löser nåt. Jag kan inte minnas att jag ens som barn har lagt luren i örat på nån. Har jag haft telefonsamtal med någon jag inte längre vill prata med har jag åtminstone sagt till innan jag lagt på. Typ ”Om du inte slutar att älta om det där tänker jag lägga på luren” eller ”Nu vill jag inte prata mer dig med.. Hej då *x så många Hej då som det krävs innan personen hört vad jag sagt*”.

Sen att bli fly förbannad över ordet ungjävel och säga upp en bekantskap är väl lite väl dramatiskt. Undra vad personen kommer att göra när jäntan börjar skolan och får höra både det ena och det tredje – för lång, för smal, för tjock, för liten, fel märke på kläderna, håret för fult, ej tillräckligt sminkad, för mycket sminkad, pluggar för mycket, pluggar för lite… listan kan göras lång. För att inte tala om högstadiet där mer eller mindre varenda tjej blir kallad ”bimbo”, ”hora” och ”luder” i dagens samhälle…