Christina

I ungdomens dar sprang de flesta på fritidsgårdar. Gör ungdomar det nu för tiden? Jag kommer i alla fall ihåg att man då fick pantsätta sitt busskort eller sina nycklar för att få låna pingisrack eller nåt spel. När man lämnade tillbaka det man lånat fick man sen tillbaka panten.

I vuxen ålder blir det andra villkor för att pantsätta något och det är inte ens säkert att man ha råd att hämta ut sina saker i slutändan.

Jag tycker det är tragiskt att personer måste pantsätta sina ägodelar. Det är ju ändå materiellt värdefulla saker som man pantar och ofta finns det ju även sentimentalt värde i sakerna.

Jag läste en artikel i Sundsvallarn om att januari var pantbankens bästa månad. Om man nu kan kalla det för bra att folk känner sig tvugna att lämna ifrån sig saker. Jag, som aldrig satt min fot i en pantbank och inte har några planer på att göra det, blev nyfiken på hur det hela fungerar och surfade in på Sundsvalls pantbank.

I villkoren står det exempel att om man lånar 5.000, så får man efter 4 månader ”köpa tillbaka” sina saker för 5.750 kr – alltså 750 kr mer. Har man så illa ställt att man blir tvungen att pantsätta något, hur ska man då ha råd att betala nästan 6.000 kr för att få tillbaka sakerna? Lyckas man inte lösa ut sina ägodelar i tid kan man antingen lägga om lånet mot avgift, eller så säljs sakerna på auktion.

Av vad jag kan se på hemsidans butik så verkar det vara många sentimentala saker som inte återgått till sin ägare. Hur det än är, så har man ju pantat något med avsikt att köpa tillbaka sakerna. Annars hade man ju lika gärna sålt dom. Tragiskt.

Ekonomi,

13 januari 2011

Posta en kommentar